eller: Dagen då jag upptäckte att svenska barn älskar sina föräldrar
Det här inlägget publicerades ursprungen på engelska, som ett gästinlägg hos Chartered Institute of Linguists (CIOL).
Vid 35 års ålder, efter 10 år som översättare på heltid, fick jag höra av en yngre översättare att jag inte hade koll på min egen kultur. Trots att jag bodde i Sverige hade jag tydligen missat en stor förändring i det svenska språkbruket. Min kollega framförde detta väldigt försiktigt och respektfullt, men det var ändå en chockartad upplevelse, för jag upptäckte snart att hon hade rätt.
En förändring som gått mig förbi
Jag kan inte minnas att jag någonsin sa ”jag älskar dig” till mina föräldrar när jag växte upp. Det kan låta som en traumatisk uppväxt, men så var det inte alls. Det var bara så att ordet älska kändes väldigt starkt och lite högtidligt – det var inget man använde hur som helst om andra människor. Det var helt okej att älska My little pony och rosa luktsuddgummin, men när mamma nattade mig på kvällarna sa jag att jag ”gillade” henne. Ända upp till stjärnorna.
När jag började översätta var jag därför försiktig med ord som ”älska” och ”kärlek” och försökte hitta alternativ som kändes naturliga för en svensk. Tills den dag jag fick ett brutalt uppvaknande.
Jag satt och jobbade tillsammans med en ny översättare i 20-årsåldern och försökte hjälpa henne att bryta sig loss från den engelska källtexten. Texten vi översatte innehöll ett brev som en 10-årig pojke hade skrivit till sin faster. Allt gick bra tills vi kom till avslutningen: ”Love, Peter.” Jag föreslog ”Hej då”. Min kollega protesterade och föreslog ”Älskar dig”. Jag stirrade misstroget på henne och kontrade med ”Hälsningar”. ”Men det låter ju som att han inte gillar sin faster”, svarade hon.
Jag blev tvungen att googla på detta och insåg att hon hade rätt. Barn hade faktiskt börjat använda ett mycket varmare ordförråd sedan jag själv var liten, och de verkade inte alls generade över det. Till och med tonåringar uttryckte sig på ett sätt som kändes väldigt främmande för mig. Vad hade hänt? En förklaring kunde naturligtvis vara amerikansk påverkan. Men svensk tv hade ju visat amerikanska familjekomedier ända sedan Cosbys storhetstid, så varför just nu?
Jag kom fram till att förändringen inte kom från barnen, utan från deras föräldrar. De var lite yngre än jag och var den första generationen som växte upp med kabel-tv. Även om de inte hade ändrat sitt sätt att prata med sina egna föräldrar eller folk i allmänhet, hade de ett annat sätt att prata med sina barn.
Varför hade jag missat det? För det första hade jag inte barn själv, men det är ju inget krav för översättare. För det andra var jag ofta trött efter jobbet och umgicks inte så mycket med andra, utan stannade hellre hemma med en mysig bok. Och när jag väl träffade andra var det mest sådana som hade liknande omständigheter som min man och jag. För det tredje var jag inte tillräckligt nyfiken och uppmärksam när jag hörde folk som uttryckte sig annorlunda. Jag utgick ifrån att det var personliga särdrag, undantaget som bekräftade regeln, och insåg inte att svenska språket höll på att förändras.
Min strategi för att hänga med
Men nu insåg jag att det inte räckte med dagstidningar, magasin och specialistlitteratur för att hänga med, jag behövde något mer. Jag var ganska sen med att upptäcka sociala medier, och vid det här laget följde jag bara familjemedlemmar och nära vänner. Men nu började jag utvidga mitt nätverk och följa bekanta som hade småbarn, pensionärer i olika åldrar och pensionärernas tonåriga barnbarn. Jag hann fortfarande inte umgås med alla, men på det här sättet fick jag en inblick i deras vardag.
Sociala medier är knappast något nytt idag, men jag behandlar fortfarande mina sociala konton som studieverktyg och ett sätt att hänga med i den svenska kulturen. Jag ser när föräldrarna leker med sina barn, läser hur tonåringar förklarar sin kärlek till sina kompisar med ord som får mig att rodna och förundras över hur unga och pigga äldre personer är idag.
Jag är som en språklig parasit som suger verb, idiom och partiklar från mina sociala flöden och hela tiden försöker finjustera min känsla för vad som är normalt beteende och normalt språkbruk. Ibland känner jag mig lite skyldig, men då påminner jag mig att mina kontakter själva väljer vad de publicerar och att de alla har godkänt mig som vän. (Och jag hoppas att de inte blockerar mig nu när de fattar hur konstig jag är.)
Varför det spelar roll
Men varför gör jag så stor sak av det här? Därför att merparten av mina översättningar består av marknadsföringstexter. Alla dessa personer som jag följer skulle alltså kunna ingå i målgruppen för ett företag jag översätter åt.
Jag behöver veta vad nyblivna pensionärer hittar på när de äntligen kan genomföra sina drömresor och hur de beskriver det för sina vänner. Jag behöver veta hur 20-åringar beskriver sina sminkrutiner jämfört med 45-åringar, för det är de orden jag måste ha koll på när jag översätter åt skönhetsmärken. Och jag behöver veta vad folk i allmänhet oroar sig för, vad de tänker på, vad de älskar och vad de hatar.
Nästa översättning kan handla om just det.
